Vänner

Vänner,

Jag har alltid haft det citatet inprintat i huvudet att "Vänner är som skor, man går bäst med de gamla".
Jag har nu kommit på att det inte alls stämmer.
"Vänner är som skor, man går bäst med de man har" passar bättre.
Iaf på mina s.k vänner.

Vart är ni när jag behöver er?
Varför är det ALLTID jag som ska ställa upp på er när ni mår skit?
varför kan ni inte höra av er till mig, bara sådär spontant.
Skicka ett sms någon gång, ringa mig eller bara fråga vad jag gör, om jag vill hitta på något.

Jag trodde att jag betydde något, kanske inte för alla.
Men för EN iaf.

Haha, tänk så fel man kan ha!

Sen ska inte jag säga att jag är bäst på att höra av mig.
Det kan gå flera veckor innan jag sms någon jag inte ser i stort sett varje dag, men är det meningen att JAG ska bli stämplad som en DÅLIG kompis då?
Att det är jag som ska få ta all skit?

Tänk, tänk om jag hade kunnat koppla bort all denna jävla skit, enda från början?
Då hade jag kanske haft vänner, men å andra sidan hade de säkerligen varit lika ytliga som de flesta av dem jag "har" nu.

Det är speciellt en vän jag tänker på, du vet säkert vem du är (om den nu läser min blogg villsäga).
Jag kan ringa huuur många gånger som helst, men det tutar bara upptaget.
Efter tre signaler. Medvetet trycker den på upptaget alltså.
Det tycker jag är väääldigt sålig stil, med tankte på att jag inte ens får ett svar på varför.
Jag duger bara när den mår dåligt och vill prata.
Men tänk, även jag kan må dåligt ibland, ganska ofta faktiskt.

Visst, det är aldrig ENS fel att TVÅ bråkar (nej vi bråkar inte, men jag känner på mig att jag snart kommer säga något och har hållt detta inom mig ett rätt bra tag nu, så jag kan inte mer än tycka synd om personen när det väl kommer ut), men någonstans börjar det.
Men det är väl jag som vanligt.

Jag är iaf glad att jag har en väldigt bra vän, som jag (vet inte om det är ömsesidigt men jag tror och hoppas det) står väldigt nära.

Visst, vi pratar inte så ofta, men det sägs ju att riktiga vänner kan nästan "glömma" bort varann, när de sedan börjar prata igen är det som igår.
Det kan gå dagar, veckor, månader, år innan man hörs igen.
Sådan är hon. Jag gillar det.
Hmm, lite dubbelmoral hör jag allt att jag har, men det fina med den här vännen, är att jag vet att hon alltid (iaf så ofta hon kan) ställer upp på mig, ringer, smsar, fikar, ses med mig och hon märker på mig när jag mår dåligt.

Jag älskar dig Sofia Svensson!


Så tycker JAG att en vän ska vara.
Frågar den om jag mår bra och jag säger ja, men egentligen kanske jag inte mår så bra, säger den det till mig.
-Är det säkert, för du låter/ser inte ut att må så bra. Du vet att du kan prata med mig om allt, men vill du inte behöver du inte.


Det är ett till "citat", (eller "motto" kanske låter bättre?, jag ofta strävar efter.
Även om man inte känner varandra så väl, så kan man alltid försöka lära känna personen lite mer.

Så, är det någon som känner att jag kanske är lite påstridig eller liknande, om ni tex skriver att det är skit å så frågar jag varför å så säger du typ nä, inget. då vet ni varför.

Jag har kommit på att den vännen jag trodde stod mig närmast,
inte alls gjorde det.
Gick och snackade skit,
skrev saker om mig,
som inte alls stämde,
på hennes blogg.

Sådant tycker jag inte om,
det är en sak om man,
är ovänner,
skriver något "elakt",
men sedan tar bort det,
så fort man löst det.

Det skedde inte så, tyvärr.
Det tog ett tag inann jag bestämde mig att göra samma sak till henne.
Det ångrar jag.
Men när man frågar, frågar, frågar och aldrig får något riktigt svar, eller ens ett förlåt tröttnar man.
Iaf jag.

Nu vet jag att jag aldrig mer kommer kunna lita på denna personen, men gör det egentligen något?
Gör det något att min, vad jag trodde, allra allra allra bästa vän sa upp kontakten med mig, för att hon hade gjort fel?
Nä, det tycker jag inte.
Det tyder bara på bristande kunskap och oseriös vänskap.
Sådant har jag haft för mycket av i mina dagar.
Det är det slut på nu!
Soooo, solong sucker!

Både du och jag vet att du är alldeles alldeles alldeles för klen och inåtvänd för att kunna be om ursäkt.
Du är helt enkelt för stolt, nu har jag kommit fram till det.
Du är för stolt!
Det kan vara bra att vara det, i väldigt många situationer, men när det kommer till sina vänner handlar det inte bara om sig själv längre.
Då måste man utvidga sin tankegång och förstå att det faktiskt inte bara är sig själv det gäller, du hade tydligen lite svårt med det. :/ Stackare. Du kommer inte ha så många vänner kvar om du fortsätter såhär.
Tro mig, jag vet.
Har tyvärr förlorat många vänner pga det och du vill inte bli som mig.
Eller ?

Det kanske är det du strävar efter?
Då tycker jag bara ännu mer synd om dig.



Nu ska ni inte tro att jag sitter här och slänger ut skit på alla jag känner, nej då.
De som behandlar mig som skit får själva känna på sin egen känga.


Jag har faktiskt väldigt bra vänner, de jag har kvar och ni vet vilka ni är!
Vet ni inte det eller är osäkra (hur man nu kan vara det?) så får ni fråga!
Eller nåt!

Nu börjar magen igen så jag måste kila på dass**(

Ps, ska tvinga D å massera mig, ÖVERALLT!

Ds. <3