Jag är tydligen både barnslig och fånig,
plus att jag blir sårad av allt nu förtiden.
Det är inte riktigt sant,
däremot blir jag jävligt sårad är människor jag älskar sårar mig.
Speciellt människor jag vuxit upp med, som jag trodde jag kunde lita på.
Vad är det som är så jävla speciellt att gång på gång såra mig?
Tar jag åt mig av allt?
Eller har denna person inte något bättre för sig,
måste den kränka andra för att själv må bra?
Det börjar fan luta åt det hållet alltså.
Jag får panik så fort jag tänker på personen,
det har liksom vart som min extra-mamma,
och så händer detta...
Saknar ord,
blir tom inuti.
Jag har alltid kunnat prata med den på vilket humör jag än vart på,
alltid kunnat lita på den.
Tyvärr så kan jag inte det längre.
Men det är väl så det skall vara, kanske?
bara för att allt sårar mig så ska det vara okej att trampa ner på mig,
bara för att jag som människa har en åsikt?
Hur många här tycker det är roligt att titta på massa fattiga negrer som svälter ihjäl varje dag, (humorgalan)?
Tydligen så är det jättekul, för det var helt fel åsikt.
Delar man inte dennes åsikter har man fel, säger man emot den har man fel,
gör man en tatuering är den ful,
köper man nya kläder är de fula o.s.v o.s.v.
Hur kommer det sig att just denna människa ALLTID ska ha rätt, alltid vara störst, bäst och vackrast?
Här kan ni se lite av det som hänt, vad jag blivit kallad och varför jag är ledsen.
(Har tagit bort de andra stackars människornas identiteter, men har valt att ha med vad de skrivit, för att ni skall få en mer "helhetsbild" av det hela!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar