3 okt. 2012

Sagan om vänskapen

Den här berättelsen skrev jag för några år sedan när jag bodde i skithålan Växjö. 
Jag fick betyget VG på den, så den borde ju vara ganska bra då.
Har inte läst den på jättelänge!

"Det var en gång för längesedan en liten håla utanför en stad. 
Människorna i staden var själviska och elaka och tyckte väldigt illa om landsbor.
De kunde inte förstå att om inte de stackars bönderna plöjde sina åkrar och matade sina kossor skulle de i staden inte få någon mat. De trodde att maten kom från fabrikerna, precis som deras miljögiftiga bilar gjorde.
Så fort de såg en traktor inne i staden samlades en massa folk och när den trötte bonden kom ropade de massa glåpord åt honom och var jätteelaka. 
Men stadsborna var inte så smarta som de trodde själva, varje sommar åkte de till sina små sommarhus ute på landet och badade i havet och grillade korv i skogen och lekte kurragömma.
De låtsades passa in i den lilla idylliska landsortsomgivningen bara för att få den feta, varma, skummiga mjölken i små glasflaskor ställda utanför ytterdörren varje morgon. 
Med andra ord var stadsborna väldigt bortskämda och det skulle de snart få ångra. 

En dag när solen stod som högst på himlen och fåglarna kvittrade som finast, kollade stadsborna på TV när det plötsligt blev ett avbrott och en nyhetstant dök upp istället.
Hon sa att en patient från ett sjukhus för ensamma och ledsna vuxna hade rymt och sist någon hade sett den var den på väg till landet! 
Ve och fasa! tänkte stadsborna, bästa att packa ihop och dra tillbaka till staden. Där händer ju aldrig nåt sånt. 
Men tänk så fel de kunde ha. 
För personen som som rymt var ingen mindre än en uråldrig spådam som hade sett in i framtiden och sett att landsborna skulle sluta jobba och stadsborna därför inte skulle få någon mat. 

När stadsborna kom fram till staden såg de att det satt en liten, skrynklig tant med gamla, konstiga kläder på en bänk.
Först trodde de att det var någon som glömt att det var sommar och att man då skulle åka till landet, eller att det var nån som var fattig och inte hade någon familj eller vänner och som satt där i sin ensamhet och drack vuxensaft. 
Plötsligt flög tanten upp och viftade med ett krokigt finger åt dem och sa att om de inte var snälla mot landsborna skulle  något hemskt hända.
Stadsborna blev förskräckta men vågade inte säga emot.
Tanten fortsatte och tog upp en lång, lång lista som hon visade för stadsborna.
Stadsborna blev arga och sa att de fick skylla sig själva, de var ju fula och dumma och luktade kosmocka hela bunten!
Då ryckte tanten till och tog sin kristallkula och började prata på ett märklig sätt och snart såg man ett ljus i kulan följt av en massa landsbor som låg och degade i soffan och glodde på dåliga amerikanska såpoperor och som helt och hållet hade struntade i att jobba.
De fick se en liten flicka med trasiga försmå kläder som satt på sin urväxta lilla säng och grät. 
Stadsborna undrade varför hon var ledsen, men förstod snart att det var deras fel.
Barnen i staden hade varit elaka mot barnen på landet och retat dem för allt möjligt. Men stadsbarnen trodde att man skulle vara så eftersom de vuxna också gjorde så.
Bilden ändrades och de fick se sig själva. Hela staden var grå och tråkig och alla människor var arga på varandra. Eftersom bönderna gått i strejk fanns ingen mat och äter man inte blir man sur och grinig på allt och alla. 
När de såg detta blev de oroliga och fick samtidigt en klump i magen.
Spåtanten sa att det kallas dåligt samvete och den bästa medicinen då, är att säga förlåt och försöka rätta till allt. 

Dagarna gick och efter spåtanten fanns inte ett spår. 
En del trodde att hon aldrig vart där, att de bara hade inbillat sig alltihopa. Men så hände det, helt plötsligt var alla butiker tomma från potatis, mjölk, gurka, ost, glass, godis, tomat, morötter, fil och alla annan mat. 
Detta gjorde inte att stadsborna blev snällare mot bönderna, istället blev de ännu surare eftersom de inte fick någon mat. 
Stadsborna hade helt och hållet glömt bort vad den gamla spåtanten sagt till dem några dagar innan, så de började fundera på hur de skulle få landsborna till att börja jobba igen. 
Då kom de på det! De skulle tvinga dem! De skulle åka till landet och tvinga dem att arbeta, annars skulle de bygga klädaffärer och höghus på landet med! 
Så efter ytterliggare några dagar packade de sina bilar och gav sig iväg. 
Men när de kom fram var det helt öde. Det lös inte i några fönster, det var inga barn som var ute och lekte på gårdarna, inga hundar som skällde och inga det kom ingen rök ur skorstenarna. 
Landsborna hade fått besök av kvinnan även de, så de visste att stadsborna skulle komma.
De hade bara gömt sig för dem, så de skulle blir rädda tro att bönderna gett sig iväg och aldrig mer skulle komma tillbaka. 
Och så blev det, stadsborna blev jätterädda och fick en stor, stor klump i magen och några började  gråta. De förstod vad de hade gjort och vad elaka de hade varit, att allt var deras fel och det enda de ville var att få tillbaka landsborna så de kunde säga förlåt. 
Spåtanten hade lagt en sorts förbannelse över stadsborna som endast kunde brytas om landsborna inte skulle bli mer retade. 
Nu när stadsborna verkligen ångrade sig och lovade att vara snälla, dök en efter en av landsborna upp och när alla var framme  ur sina gömställen bildade de en väldig kramorm och kramade om varandra flera gånger. 
Stadsborna lovade om och om igen att aldrig mer vara elaka och för varje dag som gick blev de bara bättre och bättre vänner.
Barnen lekte kurragömma i skogen, badade i havet, red på de öppna fälten, som på höskullarna, hjälpte de vuxna med djuren i ladugården och hjälpte mormor att baka paj.
Slut"

                                                       Visst är den bra? haha 

1 kommentar:

  1. Väldigt Fia!
    Väldigt passande till dagens problem för oss bönder. :D

    SvaraRadera