Visst, AC/DC har alltid funnits där men de är mer "kult" än något
man lyssnar på för att de gör bra musik. Nu lät det som att jag tycker
att de inte är så bra, men det tycker jag. Verkligen.
AC/DC har jag nog alltid lyssnat på, när jag tänker efter.
Kanske inte så jag headbangat till dem varje dag, men någon gång ibland.
Det började nog med att de flesta andra i min ålder började lyssna på dem,
att deras föräldrar "alltid" hade gjort det.
När jag var liten var det Spice Girls och Aqua som regerade.
Lyssnade man inte på det, eller om man lyssnade på något annat, då var man ett perfekt mobboffer.
Jag då, som alltid vart egen, ville helst lyssna på musik som JAG tyckte om,
oavsett om det var "inne" eller inte.
Min mormor ,(älskar dig), lärde mig att lyssna på BRA musik,
sådan musik som aldrig går ur tiden.
Musik som The Beatles, Elvis, Beach Boys och likande.
Sådant kunde man ju absolut inte lyssna på när man var i skolan eller på fritids.
Därför blev det att man lyssnade på det när man var hemma.
Jag hade några vänner vars familjer inte var jätterika,
alkohol och ciggaretter var en stor del av vardagen.
Det var dessa människor som lyssnade på hårdrock,
inte jag, eller vi i min familj.
Ibland kan jag tänka så, fortfarande,
det är bara fattiga alkis föräldrar som lyssnar på AC/DC eller Guns and Roses.
Det är ganska läskigt egentligen vad barndomen kan få oss till tankar i det senare livet.
Tycker inte ni det?
Nu när jag har blivit äldre (klockare med för den delen) och har plöjt igenom alla tonårsfaser med
allt från att söka uppmärksamhet till att må riktigt dåligt till att vara både det ena och det andra,
"fjortis", fast inte på det sättet man ser en fjortis idag, emo (?), punkare och nu till sist, raggare.
Idag har jag en väldigt bred musiksmak,
allt från Evert Taube till Marylin Manson (stavning?).
Oftast lyssnar jag på Eddie Meduza, ibland lyssnar jag även på sk. "barnmusik".
Sådant jag ville lyssna på när jag var liten men var tvungen att lyssna på hemma för någon annanstans var det tabu.
Att lyssna på Astrid Lindgren klassiker som Madicken vid 13 års ålder, ja ni hör ju själva.
NEJNEJNEJ!
Skulle någon komma till mig nu och säga, men du, vad fan är det här?
Hur fan kan du lyssna på det här?
Jag tror inte jag skulle skämmas,
jag skulle nog mer be personen rada upp sina favorit låtar, varför de lyssnar på dem och historien till att de lyssnar på just den låten eller de artisterna.
Alla är vi olika, alla tycker vi om olika slags musik och tur är väl det!
När jag träffade Daniel var det mest Eddie Meduza och Johnny Rebel som sprängde alla högtalare jag hade.
Lite "rebellisk" men tyckte ändå om musiken.
Inte alla texter kanske men de flesta.
Ni som bodde med tillsammans med mig på Nova vet vad jag pratar om.
Ja, Botorp med för den delen men under den perioden var det mer Evert Taube, ja nästan bara det faktiskt.
För att komma till poängen med detta inlägg som handlar om hårdrock,
mina absoluta favoriter bland hårdrock är faktiskt två band.
Det första har jag redan nämnt, AC/DC. De är sådana man kan lyssna på hur många gånger som helst,
alla kan låtarna. Hög volym och sedan har du en toppen-fest.
De andra har jag inte lyssnat på så länge,
upptäckte dem (egentligen var det D), av en slump.
Hörde en låt, tyckte att de var helt okej.
Hörde en annan, började fatta tycke för dessa grabbar.
Hörde ännu fler låtar, nu är jag blixtförälskad i dem.
Kan ni gissa vilka det är?
Sabaton, såklart!
Låtar som "Karolinens bön" och "Rise of Evil" får det helt enkelt att knullas i öronen.
Nu är jag inte längre den där blyga flickan som inte vågar stå för vad hon tycker och tänker,
eller som inte vågar lyssna på den musiken hon själv vill.
Nej, nu är jag en ung kvinna som faktiskt vågar göra saker jag aldrig trodde jag skulle våga göra.
Vill jag lyssna på Eddie Meduzas mest ocensurerade låtar när det går förbi massa folk utanför,
ja då gör jag det.
Ingen kan komma och säga att jag har dålig musiksmak,
det är upp till mig själv att bestämma det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar